Stopp! Du går inte ett steg till!
Jag kom till AA en kulen och ruggig tisdagskväll i februari. Den mest kulna och ruggiga var jag själv. Jag hade druckit några folköl på förmiddagen för att slippa skakningarna i kroppen. Jag kände mig totalt misslyckad och krossad av min egen oförmåga att sluta dricka.
Dagen innan, på måndagsmorgonen, hade jag vaknat upp på vardagsrumsgolvet, fullt påklädd. Då var jag ännu skakigare och visste att allt hade gått åt helvete igen. Jag stapplade in i köket och hittade några elefantöl jag köpt på Kastrup och hällde i mig. Som ett trollslag bedövades ångesten och den falska tryggheten fyllde upp kostymen inifrån. Nu var jag kung igen. Så jag satte mig i bilen och körde ner till jobbet och gled in med ett flin på läpparna.
En arbetskamrat till mig som satt alldeles innanför entrén såg mig och ropade ”Stopp! – Du går inte ett steg till!” Hon såg vilket tillstånd jag var i och skjutsade mig hem. Hon stannade och pratade med mig länge och väl. Jag grät och snyftade och befann mig på nytt i den ömkliga ångestens och förtvivlans sankmarker.
Något var fel med mig
Jag förstod inte varför det alltid blev så här. Varför kunde inte jag dricka som andra. Jag förstod att det var något fel med mig, men jag visste inte vad. Inte visste min företagsläkare heller, jag hade stapplat in där någon månad tidigare och berättat att jag hade problem med alkoholen. Han tittade på mig och tog fram två burkar, en med Antabus och en med sömntabletter. Han sa att om jag tog dessa piller så skulle nog mina problem försvinna. Tack och lov insåg jag att piller inte skulle vara någon lösning, så jag tackade nej.
Jag ville inte dricka som jag gjorde. Jag skämdes för mitt beteende, för mitt eget jag, detta jag som tidigare haft ett så lovande liv. Jag hade fått vad jag trodde att jag ville ha: ett eget företag som skördade framgångar, familj, två barn, fin bil, villa och allt det där materiella som var så viktigt. Festprissen jag seglade på en räkmacka genom livet.
Festprissen började få svårt med alkoholen
Jag drack för mycket, för ofta och ibland vid alldeles fel tillfällen. Omgivningen reagerade. Åt helvete med omgivningen. Det blir bättre nästa gång. Och nästa gång?
Någon vecka efter att jag varit hos läkaren som ordinerade Antabus och sömntabletter (som jag inte ville ha) fick jag en snilleblixt. Hälsohem! Frisk luft, vegetarisk mat, yoga, meditation och skogspromenader skulle fixa mig. Drog iväg till en meditationsgård i ett vintrigt Bergslagen. Och det kändes fantastiskt. Nu hade jag hittat tillbaka på rätt spår. Nu behövde jag inte dricka. Fredagen därefter åkte jag till London på ett affärsmöte. Jag bestämde mig för att inte dricka alls. Normalt satte jag i mig några drinkar redan på planet, men avstod den här gången. Se där, inga problem. Träffade mina affärskamrater i baren i ett hotell i London. Jag höll mig till Coca Cola.
Bara ett glas vin ledde mig till slutet
När mötet väl var till ända så avslutades det med gemensam middag. Och till middagen serverades vin. OK, sade en inre röst, nu har jag ju lyckats med att genomföra detta möte nykter, så jag kan nog ta ett glas vin utan problem. Men det kunde jag inte. Jag bröt upp och gick till mitt rum tidigt. Därinne slet jag upp minibaren och tömde allt som fanns där. Whisky, vodka, gin, cognac, vin och öl i småflaskor. Jag beställde mer alkohol via room service och fortsatte dricka tills jag somnade. Jag vaknade i mitt hotellrum någon gång på lördagen. Konstaterade att jag missat planet hem. Minns inte mycket från hemresan tills jag vaknade fullt påklädd på vardagsrumsgolvet.
Då insåg jag att jag var maktlös inför alkoholen. Att jag var chanslös, jag skulle inte överleva detta. Jag låg på kanten av ett stort, svart hål och höll på att sugas ner. Jag visste inte varför jag var där, jag ville ju inte vara där. Jag spjärnade emot och kände att jag nog var värd något bättre än att gå under på detta vis. Men jag hade ingen aning om vad jag skulle kunna göra.
Ett rop på hjäp
Jag kan i dag se att när jag tog bilen och åkte till jobbet i det tillståndet så var det kanske ett rop på hjälp. Jag tackar Gud för att jag inte körde på någon med bilen. Genom en annan arbetskamrat kontaktades AA och man sa att jag var välkommen dit. Livrädd, bakfull och full av skam och skuld klev jag över tröskeln till mitt första möte. Jag hade inte längre något val. Men det lilla steget över tröskeln kom att förändra hela mitt liv.
AA blev en befrielse för mig
Här fanns alla svar på varför jag betedde mig som jag gjort. Jag fick en sjukdom och insikten om hur den fungerar. Jag blev alkoholist. Hur förkrossande det än kändes, så var det ändå som att klämma hål på en ohanterlig inre varböld. Sorgen och smärtan rann ut tillsammans med mina tårar. I gruppen fanns andra som gjort samma resa. Jag klamrade mig fast som en drunknande griper en livboj. ”Kom tillbaka, det fungerar”, sa de till mig.
Och jag kom tillbaka. Jag gjorde det gärna, för jag kände att de hade hittat lösningen på mitt problem. Efter en tid upptäckte jag att jag fortfarande var nykter och det var konstigt. Jag gick på AA-möte i stället för att dricka. Var det så enkelt? Jag har inte behövt dricka sedan den dagen.
Sakta men säkert har jag letts in på en väg som gett mig tillbaka min självkänsla, mitt förnuft och mina relationer till mig själv och omgivningen. AA har lärt mig att lösa problem i stället för att fly från dem. AA har gett mig modet att möta mig själv, se sanningarna och lärt mig att älska mig själv sådan jag är.
Vägen i AA har inte varit enkel. Den är krävande men belönande. Någon sa till mig vid mina första möten att ”nykterhet smittar inte av sig”. Med det menade han att det inte räcker med att gå på möten och träffa andra nyktra alkoholister.
Jag behövde komma igång och arbeta i AA:s stegprogram, för att kunna hitta min väg till ett fungerande nyktert liv. Genom att använda andra alkoholister som bollplank och lyssna på deras erfarenheter, har jag aldrig behövt känna mig rädd eller ensam i detta arbete. För mig betyder den ”inre resan” att jag får lära känna mig själv, ompröva mina värderingar och synsätt, ifrågasätta mitt handlande och lära mig att vara ärlig i alla lägen. Den handlar om att bygga upp sanna relationer till mig själv, friska relationer till min omgivning och en andlig relation till min Högre Kraft. Detta är mina nya resurser.
Jag känner mig i dag förundrat privilegierad för att jag givits chansen
Jag vet att inte alla alkoholister får möjlighet att tillfriskna. Samtidigt så är det inte mitt verk att jag i dag kan leva nykter – det har jag ju redan bevisat att jag inte kan på egen hand. Det är kraften i AA, i gemenskapen och AA:s program som gett mig livet åter. Ja, inte bara livet åter – det är ett nytt och bättre liv på ett annat plan, som jag säkerligen aldrig kunnat hitta om jag inte klivit över tröskeln.
Stegprogrammet har förändrat mig gradvis, inifrån. Det har hjälpt mig att bli fri från skuld och skam, hjälpt mig att göra mig av med mina surdegar, vare sig de är knutna till min syn på mig själv eller till andra människor. Det har hjälpt mig att se på mig och acceptera mig sådan jag är. Med alla mina brister och förtjänster. I dag är det okej att jag inte är fulländad. I dag kan jag stå för det och erkänna när jag har fel. Jag behöver inte spela mästarrollen – han som vet och kan allt. Jag har ju aldrig varit mästaren, bara försökt att ge det intrycket.
Sinnesro – till slut
Det är förändringarna i mig själv, när jag upptäcker dem, som är den andliga tillväxten som i dag ger mig de ”kickar” jag sökte i alkoholen och mycket annat – alla sidovinster och högvinster jag får genom att jag efter bästa förmåga försöker leva mitt liv i enlighet med de principer som AA föreslår.
Själslig storstädning
Som jag ser det handlar AA:s program för tillfrisknade om att ta fram spaden och börja ösa. Skyffla ut all skit som jag supit på mig under årens lopp och skyffla in nya idéer, nya värderingar, nya ideal som fungerar. Eller med andra ord skyffla ur mig min egoism och självcentrering för att få plats med livgivande andlighet och ödmjukhet. Det är klart att detta bitvis är en smärtsam process, men belöningen har hittills överträffat alla förväntningar. För varje kilo elände jag lyckas göra mig av med tycks det fyllas på med dubbelt så mycket insikt och sinnesro, glädje och lycka.
Det finns en lösning för den som vill ha den
När jag sitter så här och skriver om hur det var, vad som hände och hur det nu är, så känner jag en enorm och stark tacksamhet. Mot AA, mot alla mina vänner alkoholisterna som visat vägen och hjälper mig leva och växa. Och till dig som ännu sitter med en drink i dina darrande händer vill jag säga: – Du behöver inte dricka mer, det finns en lösning! Gå på ett möte och ta reda på hur den ser ut.
Bosse, 58 år
—
