Skillnaden mellan nykter och tillfrisknande

Jag hade en fin och väldigt bra uppväxt. Mina tidiga minnen är att min mamma gjorde allt för mig och min syster. Vi saknade aldrig något, detta trots att jag senare förstod att några pengar hade vi egentligen inte. Mina föräldrar skilde sig när jag bara var ca 10 år. Dock hade min pappa jobbat borta så länge jag kunde minnas. Samt enbart jobbat när han var hemma. Någon närvarande far var de inte att tala om. För det har jag aldrig hyst någon bitterhet eller agg. Han kunde inte bättre. Detta för sin egen uppväxt med en gravt alkoholiserad far. Så alkoholistens arv har jag fått till mig att jag hade så länge jag kan minnas. Även på mammas sida hade min morfar flertalet syskon som supit ihjäl sig. Därför skulle ju inte jag som visste hur farligt de var bli alkis, det var inte tänkbart. 

Min debut med alkohol kom relativt sent ungefär vid 14-15 års ålder. Jag tyckte inte de var gott inte heller gav de någon annan effekt än illamående. Mitt stora intresse fram till 18 års ålder var i stället att spela hockey. Jag var rätt bra vad jag minns. 

Dock minns jag att på grund av att vi inte hade så mycket pengar fick jag varje år välja om jag ville ha hockeylagets jacka eller köpa en annan. Det var ett tufft val för en 15 åring. Det gjorde att jag tog jobb i stadens mest populära sportaffär. Wow, vilken grej de var när jag fick min första lön. Jag köpte en röd Peak Performance jacka för en av mina första löner. Jag kan fortfarande med glädje minnas känslan när jag hade på mig den till gymnasiet. 

Lotsad till stadens krogar

Via jobbet på sportaffären som jag hade under hela gymnasietiden lärde jag känna krogvana personer. De lotsade in mig till stadens krogar med vip kort och kö företräde. Vid denna tid kunde jag fortfarande som jag minns de hålla ihop en utekväll. Från ingenstans i alla fall från en 18 årings perspektiv så stängde klubben vi 18 åringar kom in på ner. I kön till nästa ställe som gällde och ingen av oss kom in på ser jag en gammalhockey kompis från laget gå förbi kön. Givetvis frågar jag hur han kommer förbi kön. De går upp för mig att han jobbar extra på en annan nattklubb. Då jag inte varit rädd för att jobba och sportaffären enbart har öppet dagtid är de en perfekt lösning för min ovilja att köa vid mina utgångar. 

Där började en magisk tid i mitt liv. Att som pengahungrig och bekräftelsetörstande 18 åring få komma in i världens bästa bransch. Krogvärlden, detta var på en tid så kontanterna fortfarande dominerade samt de flesta av oss jobbade svart. Även med dagens pengamått mätt tjänade vi barbacks och diskare orimligt bra samt hade väldigt kul. De gick fort att avancera till bartender, som var min dåtids stora dröm. Stället jag var på hade en policy, vi fick sitta kvar och ljuga efter stängning. Enbart dricka öl på tapp, MEN den som skulle låsa när vi alla gick skulle vara nykter. Jag som då törstade mer efter att vara ansvarig än att supa satt gladeligen kvar till tidigt på morgonen för att få vara med de stora grabbarna och lyssna på deras storys om den stora världen. Att de var gravt alkoholiserade samt försupna såg jag bara som något häftigt. Visst hände de att jag var ledig och drack men de gick alltid utför och jag ramlade hem mycket tidigare än krogen stängde. 

Vi var vuxna och drack vuxet

Flera år följde av olika jobb men jag hade hela tiden kvar ett ben i min älskade krogbransch. Där träffade jag min första stora kärlek. Vi gifte oss och hade hus. Livet flöt på och jag hade en bra karriär samt krogjobb. Under de åren ca 25–30 års ålder drack jag sällan. Vi var vuxna och drack vuxet. Dock hade jag fortfarande en tendens att bli för full för snabbt. Jag minns en incident när de var inne med arena dj konserter. Jag drack alldeles för mkt för snabbt och exets bror en bra kille med fötterna på jorden fick ta hand om mig. Redan då i mitt liv kunde jag skämta dagen efter att jag blivit medlem i den lokala AA föreningen. Vad lite jag då visste om mina kommande miserabla år.

När jag fyllde 30 år blev jag av en av mina bästa vänner bjuden på en lina kokain. Mitt problem när jag drack med att bli för full var återkommande. Mitt första kokainrus var magiskt, mina sinnen vidgades, jag fick ner mer syre i mina lungor. Jag såg bättre, min suddiga alkholfärgade tanke var som bortblåst. Jag blev nykter på ett kick. Vilken grej de var, att inte alla tog detta var min tanke. Nu blev kokainet ett naturligt inslag när jag drack. Men bara vid fest och speciella tillfällen. I mitt dåvarande umgänge var de väldigt vanligt med kokain till fest. Nattklubben jag då jobbade på var de ingen ordning på. Det gjorde att vi jobbade och drack samt drog kokain. Det var roligare att jobba än att vara ledig. Samt vi fick ju en slant istället för att göra av med pengar. 

Jag skiljde mig från min fru. Då följde 1 år av totalt destruktivt leverne. Jag jobbade både som säljare och bartender. Drack flera dagar i veckan alltid med kokain som följeslagare. Helgerna var långa rus. Samtidigt kunde jag även köra bil, många gånger är de bara tur att inget hände.

Geografisk flykt 

Jag insåg att jag behövde en förändring. Jag drog i lite kontakter och åkte iväg för en vintersäsong bakom baren som gamling. Den geografiska flykten lugnade ner mitt skrikande behov. Dock kunde jag nu med avstånd från familjen börja dricka hårdare när jag väl drack. Ingen hade koll på mig direkt. Jobbet gick bra. Nu drack jag väldigt sällan på jobbet bara om jag behövde mig en återställare för den dunkande huvudvärken.

Efter några vintrar flyttade jag helt och hållet upp till vintersäsongen. Jag älskade såklart känslan av att jag fick vara full utan anledning. Det var ju hela idén med säsong för många. Kokainet fanns där men hade inte tagit över mitt liv helt. Efter några år startade jag och en arbetskamrat lite på vinst och förlust egen krog. Då började mitt drickande skena på allvar. Jag har alltid älskat stunden när klubben stängt. Då kan vi som jobbat i lugn och ro gå igenom kvällen. Oavsett hur den varit får vi tid för eftertanke och reflektion. Givetvis med några glas av valfri sort. Jag har under alla mina år på krogen älskat sammanhållningen som blir när musiken tystnar vi städat klart och får dricka ihop. De flesta av mina arbetskamrater genom åren klarade detta galant. Något att äta sen kanske 2 öl innan man går hem. 

För min egen del blev de alltid oräkneliga enheter av allt som fanns. Nu kanske ni tror att klubben gick dåligt. Jag drack ju upp allt. Tvärtom vi tjänade bra med pengar. När tillfälle gavs hade jag alltid 2–3 gram kokain i fickan. Mest som en försäkran. Ifall de blev mycket att dricka eller de blev efterfest skulle jag aldrig behöva bli för full. 

Det var så oerhört synd om mig

Allt var toppen. Då plötsligt kom de en pandemi som satte stopp för allt. En hel vinter fick vi stänga kl 20:30. Där började jag supa hårt, riktigt hårt. Vissa dagar kunde jag knappt prata fast vi bara hade öppet kl 17-21. Efter jobbet satt jag ensam kvar och drack, varje dag. Det var så oerhört synd om mig. Den känslan av ensamhet har varit min vanligaste dryckesbroder under alla år. Dricka i grupp eller gå ut gjorde jag så gott som aldrig under mina sista aktiva år. Till följd av pandemin så hade min kokainkonsumtion gått ner drastiskt. 

Efter pandemin eller i slutet av den förvärvade vi en krog till. Den vintern drack jag alla arbetspass och lade enorma summor på mitt kokainmissbruk. En vanlig dag började som följer; klockan ringer 9:30 två linor kokain för att vakna. Jobba lunch, dricka öl eller cider i kaffekopp. Fylla på med kokain. Hem på sen eftermiddag för att vila inför klubbjobb. De var ingen vila de var kokain och öl. Jobba igen mellan 19–02. Sitta kvar för att varva ner till minst 04:30. Så där höll de på en hel vinter. När vi hade öppet sista dagen var jag säker på att något inom mig skulle gå sönder. Jag överlevde. Dock hade min moraliska kompass fullständigt kollapsat. Jag drack betedde mig illa mot alla. Ingen förstod mig ju. Jag var speciell. Återigen kunde de slå mig att ja, jag var nog alkis, men jag hade ju kolan. Samt mina framgångsrika krogar. Jag var en fin missbrukare i mina ögon.

En gång kom min mamma på besök. Men jag ville inte vara med henne så jag sov på jobbet. Skammen som hade börjat komma angående mitt liv började nog komma ikapp mig. Jag hatade att titta mig i spegeln, föraktet jag kände visste inga gränser. 

Jag skulle ju ändå inte leva så länge

Under sista året hittade jag på alla möjliga ursäkter för mitt missbruk. Jag åkte på weekends med knark och dryckesorgier. Efter en sån helg kunde de jag åkte med stanna upp och sluta. Men inte jag ville alltid ha mer. Att börja om var inget problem. Jag visste innerst inne att jag ändå inte skulle leva så länge till. Antingen bli tagen när jag körde bil eller dö i en bilolycka. 

Jag fantiserade ofta om att åka i väg och bara försvinna. Jag var nog för feg för att ta mitt liv som nykter men mitt i ett rus hade de inte varit något problem. 

Jag började lyssna på olika poddar om beroende

Vändningen kom den 19 december 2022. Vi hade precis startat upp vintersäsongen. Jag hade blivit oerhört likgiltig inför mitt drickande och knarkande. Jag skulle ju ändå inte leva så länge. Den dagen kom min kompanjons sambo till jobbet. En fantastisk kvinna som är stark och trygg. Hon tittade på mig och sa: Du gör mig ledsen när du dricker som du gör. Om du inte tar ett uppehåll kommer jag ringa din mamma och syster så får vi förklara för dem hur de faktiskt är fatt med dig. Den meningen golvade mig fullständigt. Blir hon ledsen när jag dricker? Det hade inte slagit mig att mitt drickande påverkade andra…

Rädslan att kanske behöva blotta för min familj hur de faktiskt var ställt gjorde att jag höll mig nykter en vecka, sen en vecka till. Jag började lyssna på olika poddar om beroende. Det gick upp för mig att alla gäster och alla intervjuer jag lyssnade på stämde in så otäckt bra på mig. Jag som i min nyfunna nykterhet trodde att de bara var jag som kände så här. Nästan samtliga gäster jag lyssnade på pratade om någon form av gemenskap och 12 stegsprogram. Det gick efter några avsnitt upp för mig att det handlade om AA. Tänk jag som skämtat om mitt medlemskap för många år sedan. Var det verkligen där jag hörde hemma. I min nykterhet var jag a arg och bitter. Varför kunde inte jag dricka som alla andra? Jag började överväga att ta mig iväg på ett AA möte. Jag resonerade att hur hemskt kunde de vara? De värsta som kunde hända är att jag går därifrån. Jag fick med mig min kompanjons sambo, annars hade jag aldrig vågat gå första gången. 

Då släppte en enorm sten från mitt bröst

När jag satt på mitt första möte och fick säga de förlösande orden att även jag var alkoholist, då släppte en enorm sten från mitt bröst. Mina nya AA kamraters delningar träffade mig som blixtrar rakt i hjärtat. Jag var efter mitt första möte helt säker på att kompanjonens sambo ringt de innan, hur kunde de annars vetat exakt vad de skulle dela om. Givetvis var de inte så. Det var första gången jag kunde vara rakt igenom ärlig med vem jag var samt vad jag kände. 

På mitt andra AA möte gick de upp för mig. Skulle jag på allvar prova denna ”klubb” då var det lika bra att jag gjorde slut med mina två absolut bästa vänner, alkoholen och kokainet. Jag grät, dessa två fina följeslagare hade ju funnits så oerhört länge. Det var tufft men jag har hittills inte upptäckt något som är bättre som aktiv än som nykter.

I mina första trevande steg och möten i AA sög jag som en svamp i mig allt som sades samt läste stora boken från pärm till pärm mellan mötena. Livet började sakta återkomma. 

Efter ca 6 månader som nykter tog jag mig en sponsor

Jag minns min första vinter som nykter, när vi hade medarbetarsamtal på mina krogar. Flertalet av de anställda som upplevt mig både som aktiv och nykter. De vittnade om glädjen att få jobba med mig nykter. När jag var full och hög var jag ingen rolig arbetsgivare. Skammen som sköljde över mig var total. Dock bestämde jag mig redan där att allt som oftast försöka blicka framåt. Att varje dag försöka göra gott samt bli en bättre version av mig själv dagligen. 

Efter ca 6 månader som nykter tog jag mig en sponsor. Det blev en början till ett fantastiskt broderskap och mentorskap. Att arbeta i stegen samt jobba med mitt tillfrisknade är de som ger mitt liv mening idag. Att hålla mig nykter är de enskilt viktigaste jag skall göra. Jag skall alltid sträva efter att tillfriskna som nykter alkoholist. Som jag ser programmet är det en livslång uppgift som jag aldrig blir klar med. 

I min hemmagrupp mår jag bra av att brygga kaffe och öppna vår möteslokal. Genom att finnas till innan våra möten får jag chansen att göra service och växa med programmet. Mitt intresse för service i kretsen har också växts. Det känns viktigt och fint att kunna bidra med att sprida vårt budskap. 

Nu är mitt mål att sprida vårt budskap till de som fortfarande lider

Familjen som jag förr tyckte var en belastning är idag de jag verkligen bryr mig om och uppskattar att umgås med. De frågar alltid när vi ses om jag ska iväg på något möte. Att gå på möten i andra städer är verkligen ett intresse för mig. Där möter jag bröder och systrar. Lyssnar på delningar och kan dela med mig av mina upplevelser i mitt tillfriskande. 

Nu är mitt mål att sprida vårt budskap till de som fortfarande lider. Samt även få de som undrar en inblick i min resa som med Guds hjälp aldrig tar slut. Jag är idag oerhört tacksam att min dödliga sjukdom heter alkoholism. Jag kan hålla döden borta genom att aldrig ta det första glaset. Samt när jag känner skav eller upplever för många idioter runt mig vet jag att jag inte har min sinnesro i balans. Medicinen är att ringa en vän i gemenskapen eller om de finns gå på ett möte. Inte som förr börja älta och tycka synd om mig själv.

Jag läser alltid AA:s dagliga reflektioner den som alltid är med mig är den 20 maj:

Och framför allt: Ta en dag i taget!

SOM BILL SER DET, s 11.

Varför lurar jag mig själv att jag bara behöver låta bli att dricka en dag i taget, när jag mycket väl vet att jag inte kan dricka igen så länge jag lever? Jag lurar inte alls mig själv. En dag i taget är förmodligen det enda sättet för mig nå mitt långsiktiga mål att förbli nykter.

Om jag bestämmer mig för att själv för att inte dricka igen så länge jag lever, lurar jag mig själv. Hur kan jag vara säker på att jag aldrig mer ska dricka, när jag inte har en aning om vad som händer i framtiden?

Men en dag i taget är jag övertygad om att jag kan låta bli att dricka just idag. Så jag börjar dagen med tillit. Och i slutet av dagen njuter jag av tillfredställelsen att ha lyckats. Det känns skönt att lyckas och jag vill ha mer av det.

/ Tobias