Ältande var mitt största problem
Jag behöver kanske delge lite av min andliga bakgrund innan jag berättar om hur jag (återigen) fann andligheten och relationen till Gud.
Jag växte upp med kristna föräldrar, de i sin tur växte också upp kristet och generationen innan likaså. Vi gick i kyrkan och i kyrkans tillhörande skola. Alltså var de flesta i min omgivning kristna. Jag var också det. Men jag kände mig ”annorlunda”.
Jag vantrivdes i skolan och tyckte att dom vuxna var obehagliga och hjärntvättade. Jag började därför skolka i ettan. I ”skolkar-livet” ingick häng med likasinnade fast äldre, rökning och snatteri. Som tolvåring hade jag börjat dricka och knarka. Blev även våldtagen och gravid, vilket resulterade i att mina föräldrar blev rädda och kände skam. De kunde inte hantera situationen och sa att jag inte längre var deras dotter. Eller det var pappa som sa det, mamma var tyst. Insåg där och då att jag inte hade några föräldrar.
Vi kallade oss ateister
Jag kände mig ensam, syndig och förvissad om att jag skulle hamna i helvetet. Jag sa därför upp relationen till Gud. Började tänka att jag bara hade blivit hjärntvättad om att tro på en osynlig Gud. Träffade samtidigt likasinnade, alltså andra som inte heller trodde på någon Gud. Det bekräftade mina tankar jag fått, Vi kallade oss för ateister och ansåg att religösa personer bara var lättlurade, svaga människor.
Men nu till hur det blev
Jag hade gått runt med starkt religionsförakt, kände avsky och hat mot alla som jag misstänkte på något sätt var religösa! Och ordet ”Gud” gjorde mig äcklad. Om jag var psykolog hade jag förklarat denna patient ha en ”religons- och Gudsfobi”, p g a trauma.
Det var därför hjälpsamt för mig att höra att man kan kalla Gud en högre makt eller högre kraft istället. Det kunde jag lättare acceptera.
Den andliga bristen
I början på AA fick jag veta att motorn i hela beroendesjukdomen är den andliga bristen. Det är den som driver på. Ett symtom på andlig brist är att vi ältar. Det var något jag hade ägnat stora delar av mitt liv åt. I boken står det att:
“När den andliga sjukdomen är övervunnen får vi ordning på våra sinnen och vår fysik”
När jag förstod att ältande var alkoholistens värsta fiende förstod jag allvaret. Med andra ord krävs det nolltolerans mot ältande i alla former. Men det var helt omöjligt för mig att göra själv, med egen kraft och självhat.
Sponsorn som jag tog berättade att det finns verktyg som fungerar om vi använder dom. Det gjorde mig nyfiken. Var det ens möjligt att bli fri från ältande?
Och ja, det var exakt så det blev för mig. Jag använde verktygen som min sponsor rekommenderade. Och de funkade, varje gång! Vilket i sin tur stärkte min tro på en kraft större än mig själv. Jag blev agnostiker.
Jag kunde sänka garden
Det var i steg två som jag fick ”andliga uppvaknanden” eller nya insikter kan man också definiera det som. Vilket ledde till att jag fick nya perspektiv på min syn och inställning till tro, andlighet och Gud. Jag kunde så småningom svälja min stolthet och sänka garden, vilket gjorde att jag slapp gå runt med övertygelsen om att jag var ”bättre vetande”. Jag vågade ifrågasätta min tidigare attityd helt enkelt, som jag förstod inte gynnade någon, framförallt inte mig själv eller mina nära och kära.
För mig stämde texten klockrent överens med mina erfarenheter, där det står:
”Några av oss har varit våldsamt antireligiösa. För andra frammanade ordet ”Gud” en speciell föreställning om honom som någon försökt inpränta i dom när de var barn. Kanske förkastade vi just denna specifika uppfattning därför att den föreföll otillfredsställande. Med detta avvisande inbillade vi oss att vi var helt färdiga med idén om Gud”.
Och vidare står det:
”Vi talade om intolerans, medan vi själva var intoleranta. Är inte somliga av oss precis lika fördomsfulla och oresonliga när det gäller den andliga värden som antikens folk var i frågan om materiella? ”
Kände lättnad när det stod:
”Ja, vi som har en agnostisk läggning har haft dessa tankar och upplevelser. Låt oss därför genast lugna dig. När vi kunde lägga fördomar åt sidan och åtminstone uttrycka en villighet att tro på en kraft större än oss själva, började vi nå resultat.
Vi behövde inte ta hänsyn till någon annans uppfattning om Gud. När vi talar om Gud menar vi din egen uppfattning om Gud. Låt inte fördomar som du eventuellt har mot andliga ordalag avskräcka dig från att ärligt fråga dig själv vad det betyder för dig”.
Den delen av texten hjälpte mig mycket. Jag kände mig bekräftad och accepterad, det var okej att jag tänkte och kände som jag gjort. Jag förstod att jag dessutom inte var ensam!
Därför sa min Sponsor att jag skulle lägga undan alla föreställningar jag tidigare haft och fått ärva av min familj och släkt.
– Du har troligtvis inte själv reflekterat över vem Gud är eller kan vara för dig? Så nu ska du skriva ner en lista på alla egenskaper som du vill att din Gud ska ha.
Kändes typ förbjudet att göra så! Men också lite roligt. Jag får forma Gud precis som jag vill så att denne passar in i mitt liv?! Jag skrev ner alla egenskaper jag saknade av min omgivning och som jag tänkte att jag behövde få känna av någon. Jag skrev därför ner:
“Jag önskar att min Gud är som en förälder, har överdrivet mycket tolerans, tålamod, acceptans. Är helt sinnessjukt förlåtande. Överöser mig med kärlek! Är pålitlig! (Har nämligen inte haft någon jag kunnat lita på i livet. Alla sviker?! Men inte min Gud han ska banne mig ställa upp i vått och torrt) Han ska vara genomgod, rolig och ha min typ av humor, förstående, hjälpsam, ödmjuk …” osv. Det blev en rätt lång lista.
Sponsorn sa att jag nu skulle börja be och skapa en relation till min Gud.
– Det är bara Gud som kan hjälpa dig, ingen mänsklig kraft kan få oss att sluta dricka”.
Hon påminde mig även om löftet:
”När vi närmar oss honom visade han sig för oss” Och löftet: ”Om vi söker ihärdigt inom oss själva och ansluter oss till den breda vägen (AA) kommer du med all säkerhet till medvetenhet om din tro”.
Sagt och gjort, jag betedde mig kanske snarlikt en inlåst på psykosavdelnigen.
Jag sa ”God morgon Gud! Tack för att du hjälper mig att vara nykter idag! Tack för att du hjälper mig att ordna frukost, vill du ha te eller kaffe? Vill du ha två eller tre ostskivor?! Nu hör inte jag riktigt om du svarar? så då blir det kaffe med tre ostskivor på rostmackan!”
Bad om hjälp och vägledning i alla mina vardagsituationer. Tackade för allt jag upplevde att jag fick. Och så pågick konversationerna på dagarna.
I tredje steget överlämnade jag mig, min vilja och mitt liv till Guds händer. Undrade med spänning vad som nu kunde ske, när jag nu inte längre skulle sitta vid spakarna och styra hela föreställningen själv?
Jag ångrar inte för en sekund att jag bad om villighet att tillåta mig att överlämna mitt liv till hans omsorg. Det var så skönt. Allt bara löste sig medan jag satt stilla i båten. Jag började förstå att Gud måste älska mig galet mycket då jag nu går runt och känner mig befriad. Fri från alkoholsug, fri från mental besatthet och fri från alla tankar kring alkohol. Även att slippa gå runt och känna mig maktlös, som ett offer för ältandet. Dessutom fick jag uppleva frid, trots att mina omständigheter inte nödvändigtvis hade förändrats. Det där hålet inom mig som jag tidigare försökt fylla med saker som legat utanför mig själv började nu att läkas. Jag började känna mig hel. Och framförallt tillfredsställd och nöjd. I boken står det att det enda som krävs är
”Villighet, ärlighet och ett öppet sinnelag. Och det som hindrar oss från detta är att förkasta utan att utforska”.
Jag har fortsatt utforska min andlighet och den har bara fortsatt utvecklats, min tro stärks för var dag som kommer. Jag är fylld av hopp, frid och kärlek, vilket är motsatsen till hur jag gick runt och kände innan jag hittade till AA. Och som det står i boken
”Gud kommer hela tiden att avslöja mer för dig och för oss”.
AA och de tolv stegen var vägen för mig från ateist till agnostiker. Senare till en tro på en kraft större en mig själv. Och därifrån till en stark övertygande tro på Gud, som jag med befriad glädje kan säga nu.
/ Anna-Lena
