Vägen till ljuset

Alla ungdomar i samhället uppmuntras av andra till att dricka, och vissa anser det som ansvarsfullt att ta en bira då och då, men frågan är: när blir det för mycket? 

Min resa till ett nyktert liv har varit en enastående upplevelse. Jag har gjort så mycket inspirerande saker och upptäckt vissa egenskaper hos mig själv som person som är helt underbara, och allt detta har jag Anonyma Alkoholister att tacka för, av hela mitt hjärta.

Jag kände mig ständigt utanför

Jag växte upp i en förort till Stockholm. Redan som ung kände jag mig ständigt utanför, jag försökte hela tiden smälta in i olika sammanhang, och när jag lyckades blev hela mitt sinne spänt, tal och kropp blev handlingsförlamade och jag kunde inte njuta av det efterlängtade ögonblicket. 

Jag har ett väldigt bra exempel på detta, när jag umgicks med mina närmaste vänner. Vi skulle åka hem till en och grilla, sola och snacka och bara njuta, och dessa vänner har jag känt i åratal. Jag såg fram emot denna händelse hela veckan, men när jag sen befann mig där på kvällen, kände jag mig innerst inne utanför och att jag inte smälte in. Denna stund eller den plats där jag ville helst vara räckte till slut inte till när jag väl befann mig där. För innerst inne kände jag att något skulle vara bättre än denna plats, det vill säga plats B eller varför inte C? – och så fortsatte det tills jag till slut fann alkoholen. 

Den natt när jag fann alkoholen minns jag så tydligt. Jag var i en lägenhet i Stockholm en sommardag och jag hade inte planerat att dricka alls. Mina vänner hade köpt smuggelvodka och öl och vi skulle ha fest.

Denna kväll fann jag mig återigen i samma situation, det vill säga att jag inte kände någon tillhörighet till mina närmaste vänner, att platsen jag befann mig på inte var tillräcklig för mig och det kanske fanns något bättre. När min vän uppmuntrade mig att ta ett stort glas vodka (Magic Crystal) tackade jag först nej, men han envisades med att jag skulle smaka, så efter en stund tog jag en liten klunk och tyckte att det smakade beskt. För att få ned allt på en gång som vatten, sveper jag allt.

Jag såg ljuset i himlen

Jag stod några minuter vänd mot min vän och han frågade om jag kände nåt och jag sa nej. Jag fäste sedan blicken på ett objekt i köket och när en låt sattes igång som jag gillade, vände jag mig mot vardagsrummet och det var som om jag såg ljuset i himlen. Mina vänner var där, musiken var underbar, platsen blev underbar, så hela min syn på verkligheten förändrades när jag tog mitt första glas alkohol, och hela världen blev perfekt och det fanns ingenting man behövde ändra, för allt var helt underbart.

Denna känsla från min första fylla hade jag försökt att nå i hela mitt liv, tills jag fann AA. Jag kom ibland väldigt nära denna euforikänsla som jag hade vid första upplevelsen av alkoholen, men det var inte riktigt detsamma, så hela mitt liv präglades av att försöka hitta känslan jag fick denna sommarnatt för åratal sen. Redan andra gången jag drack kände jag att jag ville uppnå samma känsla. Jag hade planerat en hel vecka innan hur denna underbara fylla skulle bli och när helgen sedan kom, drack jag för mycket. För mitt problem har hela tiden varit att det är aldrig är lagom. Alltid ett glas till eller varför inte ännu ett för att bli nöjd, så det hela resulterade i min första blackout. Hela min dryckeskarriär präglades av nio blackouter (en gång klarade jag mig) och under dessa uppfyller jag inga moraliska krav för att komma till himlen. 

Alla mina vänner bad mig att sluta

Jag sa till mig att om du fortsätter så här kommer de att vända dig ryggen helt. Min första tanke var att jag borde försöka kontrollera drickandet men det resulterade i att det återigen en blackout. Jag försökte dricka bara 3,5:or men blackoutade på dessa med, så om ni inte tror att det inte går att bli full på 3,5:or, saknar ni viljan av att bli fulla. För om ni är som jag är ni villiga att ta vilken drog, vätska eller vilket medel som helst för att få känna ett rus, för att kunna få lite av den känsla som jag upplevde första gången jag drack. 

Jag märkte att vänner började ta avstånd och min familj försökte få mig att sluta, så jag började sen försöka sluta efter en hård krasch jag fick. Under en natt blev det för mycket alkohol för min kropp, så mitt hjärta stannade och när jag vaknade upp nästa morgon, fick jag det förklarat för mig. Men ändå – efter den händelsen fann jag mig sedan berusad två veckor senare, för jag saknar viljestyrka att sluta dricka på egen hand. Men efter några ytterligare krascher fann jag att jag måste sluta med alkoholen för gott.

Jag gav det en chans och misslyckades och misslyckades och misslyckades, för min vilja var efter nån månad eller så borta för att kunna stå emot alkoholen och jag tyckte att det inte var så farligt som det egentligen var, men dagen efter mitt glas fick jag samma krasch igen. Jag kom efter denna krasch i kontakt med två äldre män från ett program som heter Anonyma Alkoholister, och jag kände att jag ville träffa dem efter mycket om och men, och dessa män kände min far sen innan.

Jag kände en samhörighet som aldrig tidigare

De predikade om ett program när jag träffade dem och berättade historier om sig själva och hur deras liv hade sett ut och hur det såg ut nu. Jag blev lite nyfiken, för jag undrade hur en vuxen man kunde veta hur jag kände, och för första gången i mitt liv kände jag en samhörighet med dessa män som jag aldrig tidigare gjort med någon. Jag kunde ta till mig lite av det de sa, men jag ville inte gå på något möte, kände jag, för jag tänkte: hur ska de kunna hjälpa mig med mitt problem? Men efter några månader, när livet blivit helt outhärdligt, lyfte jag telefonen, gick på mitt första möte och tog första klivet in i ljuset. 

Hur det ser ut i dag från mitt första möte går inte att beskriva

Det är som om man har fått ett par nya glasögon, för när jag drack kunde jag sitta i mitt rum och tycka jag befann mig i helvetet, och sen när jag befann mig på samma plats efter ett år i programmet kunde jag sitta med en tår i ögat och känna att allt i världen är helt perfekt och underbart, det vill säga samma känsla som när jag drack för första gången. 

Om ni vill veta hur AA är och hur det ser ut i dag, skulle jag rekommendera att ni går på ett möte, för när ni tar första klivet genom dörren kommer ni att mötas av ett ljus som inte kan beskrivas med ord. Jag hoppas att ni tar er till ett möte och att ni inte tror ni är för unga, för den kille som skriver detta är 21 år och tar 3 år i programmet om en vecka och jag gick på mitt första möte när jag var 17 år, så jag hoppas du förstår att du är inte den enda i världen som är ung och kanske behöver hjälp av Anonyma alkoholister. 

Joakim, 21 år