Större text

TELEFONJOUR: 08-720 38 42

Alkis innan 18 år

Jag såg mig omkring, förstod inte hur det kunde sluta så här, jag var ju bara 17 år. Hur kunde jag, en tidigare elitidrottare, som gått på en av de bästa privatskolorna i landet, som 17-åring inte ha något av detta kvar? 

Jag hade sen jag var liten alltid känt att jag inte var en del av världen. Jag var i en isolerad bubbla och hade svårt att kommunicera med andra. Jag var extremt känslig, och det skulle inte mycket till för att blåsa omkull mig. Min vardag var full av hot och misshandel, både fysisk och psykisk. Jag visste aldrig hur det skulle bli när jag kom hem. 

Jag växte upp i tron att jag bara är något i det jag gör. Och det var där jag kunde hitta mitt värde. Så jag la all min energi på att duga utåt för att få någon sorts bekräftelse. Bekräftelse var det närmaste kärlek jag kunde komma. Jag minns mina första 14 år som en ren kamp för att hålla uppe fasaden. Fasaden mot omvärlden, ingen fick veta hur det egentligen var. Jag skämdes.

För att själv överleva var min överlevnadsstrategi som liten att leka, och när jag inte kunde leka längre, dagdrömde jag i stället. Leken och dagdrömmarna höll mig vid liv. Jag var inte längre en del av den fysiska värld jag egentligen befann mig i. Det var skönt. Tills en dag då jag drack för första gången och upplevde känslan att bli berusad. Äntligen hade jag hittat hem. Jag älskade det! Det var det bästa sättet för mig att komma bort från all förnedring jag var van vid.

Plötsligt var jag någon
Bördan av all skuld och skam lättade från mina axlar och det kändes som om världen välkomnade mig med öppna armar. Jag som alltid varit blyg blev utåtriktad och charmig (tyckte jag i alla fall själv). Jag började förstå varför min pappa hade valt bort mig och varför mina två morbröder hade valt att supa bort sina liv. Jag skulle också kunna ge upp mitt liv för denna känsla, och det var precis vad jag gjorde. På ett väldigt smärtsamt sätt. Allt det jag älskade med alkoholen i början togs sakta men säkert ifrån mig. Jag blev fortfarande en annan när jag drack, men det var inte längre den roliga tjejen som kom fram, det blev en person jag föraktade. 

Mina förträngda känslor och längtan efter att bli sedd blev förstärkt när jag fick i mig sprit, så jag kunde bli helt odräglig att umgås med. Sanningen är att jag aldrig visste vem jag skulle bli. Det var som att spela rysk roulette, bara att jag fick kulan emot mig oftare och oftare. 
Men känslan av ångest, depression, skuld och skam, som hade följt mig sedan barnsben, var jag beredd att göra allt för att komma bort ifrån. Det stora, tomma, svarta hålet, som jag brukar kalla det. Jag kunde inte vara kvar i de känslorna, och jag var beredd att göra vad som helst för att slippa. Längtan efter sprit var starkare än kärleken till de få människor som jag tyckte om. Till exempel min lillasyster. 

Konsekvenserna blev allt fler
Jag blev utslängd från gymnasiet, förlorade arbetet, utsattes för misshandel av grupper, ofrivilligt sex, förlorade vänner som var bra för mig och så vidare. Men det värsta var att den förnedring jag ständigt hade upplevt under hela min uppväxt fortsatte jag utsätta mig själv för när jag blev full. Det var som om mitt innersta mörker, den galna personen som hade blivit förtryckt så länge, kom fram ju längre jag drack. Och situationen blev värre och värre. Jag hade börjat isolera mig för att jag kände jag inte hade kontroll. Hellre kunna dricka än att vara ute och umgås utan att dricka. Tyvärr räckte inte det. Jag gick ut i alla fall när jag hade fått i mig tillräckligt och det var som om alla konsekvenser var bortblåsta. 

Jag trivdes inte hemma, så jag gjorde allt jag kunde för att hålla mig därifrån. 

En dag vaknade jag upp i fel säng med fel kille
Jag hade blåmärken och kom knappt ihåg vad som hade hänt. Ångesten vällde över mig och jag fick panik. Han skulle skjutsa mig till min mormor och han skämdes för mig, så jag fick ligga på golvet framför baksätet för att jag inte skulle synas genom rutan. Jag tänkte: vad är det som händer? Detta är en av stans mest kriminella narkomaner, alla vet vem han är och han skäms för mig! Hur kunde detta gå så fort, tre och ett halvt år efter första gången jag drack? Jag var inte ens myndig. Jag kom in till min mormor, men kunde inte sova för att jag hade för mycket ångest, och minnesbilder kom upp i mitt huvud och jag blev sjuk av dem. Jag hatade mitt liv. Jag hatade den jag hade blivit och det jag kom från. Jag ville bara bort. Jag visste att jag inte skulle lyckas sluta dricka, då jag hade försökt många gånger tidigare.

Så jag ville ta mitt liv. Jag visste också hur jag skulle göra. Jag hade sett min mammas sömntabletter i skåpet. Jag hade sett hur hon reagerade på dem och hade läst att de var mycket starka. Jag visste, att tar jag halva burken kommer jag inte att vakna igen. Enkelt och smärtfritt, tyckte jag. Men när jag kom hem och skulle ta de tabletterna, var de borta. Jag kom på att jag tidigare på mentalsjukhuset hade pratat med en barnpsykolog som hade frågat hur jag hade tänkt ta mitt liv och jag berättade exakt hur jag hade tänkt. Jag trodde psykologen hade tystnadsplikt, men tror nu när jag tittar i backspegeln, att jag berättade det som ett rop på hjälp. Jag fick panik när tabletterna inte var där och letade i hela huset, men hittade dem inte längre. Jag ringde runt och ville höra hur jag kunde få ut såna piller, men plötsligt blev en kompis till mig utslängd och skulle sova hos mig samma natt. Jag fick skjuta upp det. 

Resan till Gotland
Under tiden hade min pappa beställt en kurs till mig på Gotland. Den kallades Kärlekens mirakel. Då jag inte hade något annat att ta mig för, varken jobb, skola eller kompisar, hade jag inget emot att åka. Tvärtom brydde jag mig inte om så mycket alls på den tiden, så jag åkte till Gotland. När jag kom ut från båten, såg jag en gubbe med långt vitt skägg och en skylt på magen, där det stod Kärlekens mirakel, och jag tänkte: Vart i helvete har jag kommit?! 

Jag skämdes lite för att gå dit och bli associerad med honom, men det var ingen tvekan om att det var dit jag skulle. Vi var flera kursdeltagare på båten som skulle till samma kurs. Så jag åkte med i bilen och hamnade på ett jättefint ställe vid havet. Under dessa dagar fick jag exakt vad jag behövde. Jag sa inte så mycket. Jag kände mig så begränsad som nykter, men tydligen var det folk som såg mig ändå. 

Sista dagen skulle vi alla skriva på en lapp vad vi ville lämna kvar på ön, och jag skrev jag ville lämna alkoholen. Samtidigt som jag skrev det sa jag till en av kursledarna, att jag inte trodde jag skulle lyckas. Jag hade lovat mig själv så många gånger, i stort sett efter varje fylla, att jag aldrig mera skulle dricka, och ändå satt jag där samma eftermiddag igen och allt var som bortblåst. Varje gång jag tog ett glas tänkte jag, att det skulle gå bra den här gången. Men det slutade självklart i katastrof och ännu mera ångest och självhat. 

Jag hade förlorat hoppet om mig själv, men jag kastade in lappen i elden. En kursledare ringde senare min pappa, berättade hur det låg till och frågade om jag fick flytta upp till honom i Stockholm. Han svarade ja, och direkt efter kursen flyttade jag till en pappa som jag aldrig hade bott med tidigare, bara besökt några semestrar efter det att jag hade fyllt tio. Vid den här tiden hade min pappa varit nykter alkoholist i tio år med hjälp av AA. 

Det var min pappa som tog mig till mitt första AA-möte
Minnet av mitt första möte är unga tjejer som ser helt vanliga ut, precis som jag, men de berättar min historia, fast de berättar om sig själva. De hade haft exakt samma upplevelse – när de väl hade börjat dricka kunde de aldrig sluta, och de fortsatte, trots sina ökade konsekvenser. Jag som hade tyckt jag var galen hade för första gången någon att identifiera mig med. Skillnaden var bara att de var lyckliga nu utan alkohol, men det var inte jag. Jag kunde inte föreställa mig ett liv utan alkohol, trots att den hade fört med sig så många konsekvenser. De berättade att de med hjälp av AA kunde leva ett liv i dag utan att ens längta efter alkoholen. 

Deras berättelser fick mig att känna hopp för första gången
Hoppet var det som gjorde att jag gav det nyktra livet en chans och fortsatte till mitt andra möte. Hoppet är det jag önskar för alla oavsett ålder, för det var i mitt fall allt som behövdes. Ett litet hopp och en önskan att sluta dricka. Med det har jag tack vare AA varit nykter sedan maj 2008. Och jag tackar livet för att jag inte behövde gå igenom 10– 20 års mera helvete för att bli villig att ta emot hjälp. 
Jag har sluppit flera års förnedring och lever i dag det liv jag inte ens var kapabel att drömma om.

Jag vet att sanningen finns inom mig och också alla svar. AA leder mig tillbaka till min egen sanning, som gör att jag i dag vågar lita på min intuition och att den får styra i stället för egot, som egentligen bara är rädsla.

Jag känner i dag att jag är med i livet och att det inte längre går mig förbi. Men allting började för mig med små steg, AA:s steg. Med att jag erkände att jag inte kunde själv. Man kan inte bygga ett hus och börja med taket. Man börjar med en tegelsten i taget på marken och skapar en fast grund. Precis så är det för mig. 

Jag blev hel i AA
Jag blev nerbruten innan jag kom till AA. och med hjälp av AA blev jag sakta men säkert uppbyggd igen till att bli den jag vill vara – inte den som andra vill jag ska vara. Jag har lärt mig att alla mina så kallade begränsningar ligger inom mig, men även alla möjligheter. Jag vet i dag att sanningen är vägen till frihet. Oavsett hur smärtsamt det är, har jag en chans att bli fri från det jag erkänner, men samtidigt får jag också ha kvar allt jag väljer att behålla och begrava inom mig. Det tynger mig, och som alkoholist har jag inte råd med det. 

Men i dag är jag inte rädd för sanningen på samma sätt. I dag har jag fått ett val – att leva enligt AA:s principer – och det blir alltid bättre. Det allra viktigaste för mig är att i dag hitta tillbaka till den jag var innan jag kom hit, hitta tillbaka till den kärna jag ständigt gick emot när jag drack. Därför är det när jag lyssnar på den delen av mig som jag blir lycklig. 
Jag har under dessa sju år inte bara haft bra dagar, men när jag tänker tillbaka är det aldrig någon dag som har varit lika jävlig som morgonen efter kvällens fylla. Det är på morgonen som jag är som mest tacksam för att jag är nykter. 

Det största är för mig att mitt hål som jag alltid gjort allt för att komma bort ifrån, sakta men säkert har börjat läkas och täppas till med hjälp av AA. I dag vet jag att lösningen ligger inom mig, inte utanför mig, så jag behöver inte jaga som en desperat efter någon eller något som ska fixa mig. Det är jag själv som avgör mitt eget värde, ingen annan. Och det är när jag respekterar mig själv som andra respekterar mig – aldrig tvärtom.

Min dagliga strävan är i dag att välkomna ljuset som vi alla föddes med från början. Man kan kalla det själen, intuitionen, Gud, kärlek eller vad man vill. Men med hjälp av att ta fram och våga erkänna allt mörker jag haft inom mig kan jag ta emot det som är gott, och det finns plats för ljuset. Jag tackar livet för att jag fått den insikten medan jag fortfarande har hela livet framför mig. Och att jag inte behöver ligga för döden i någon annan dödlig sjukdom för att komma till insikt om att både himmelen och helvetet finns på jorden – men att det är jag som har makten att skapa, vilken av de två sakerna jag än väljer. 

Danielle, 24 år